Varför skjuter du inte i mål?
Under mina år som fotbollstränare så lärde jag mig enormt mycket om människor, så väl unga som gamla och även samspelet mellan människor.
Några situationer sitter kvar mer än andra, då jag med åren har insett att jag har lärt mig något annat än det som var just där och då, i just den stunden.
Under en period så fanns det en spelare, i det lag jag var ansvarig för, vars skott i fasta situationer plötsligt inte längre hamnade där han avsåg att det skulle hamna. Han sköt hårt, så pass att han med lätthet skulle kunna skjuta omkull både en och två personer med samma skott. Av någon anledning dock så tycktes bollen plötsligt inte vilja hamna i nätet längre.
Vi hade en stor cup framför oss och jag kände en viss oro över att jag inte skulle kunna hjälpa killen att "komma tillbaka på rätt spår" igen angående skyttet.
Jag hade några tränare som assisterade mig vid den tidpunkten, bägge med många års erfarenhet inom sporten och dessutom med en enorm vilja att hjälpa grabbarna så gott de kunde på alla plan.
Spelarna var vid det här laget rätt stora, juniorlagsålder, alla med sina olika personligheter, styrkor och svagheter. Det var en stor del i tjusningen och utmaningen att få jobba med dem, att få dem att, tillsammans, ta sig framåt och balansera upp varandras styrkor och svagheter på bästa sätt.
Jag hörde, under en träning, hur en av de andra tränarna retades med just den här spelaren om hans skott och hur det "alltid gick utanför mål". Tränaren menade inget illa alls, det var jag fullt medveten om, snarare försökte han nog avdramatisera det han själv såg för att få spelaren att slappna av och på så sätt få in bollen i mål.
Vad vet jag, det kanske hade kunnat fungera, men inte mellan just honom och just den här spelaren. Den här spelaren hade inte en personlighet som gjorde det möjligt för honom att ta emot ett sådant skämt på ett "bra" sätt.
Den här spelaren var dock riktigt envis av sig, något som man som tränare verkligen kan både älska och avsky beroende på situationen, han fortsatte att skjuta på "sitt" sätt. Han "kunde visst och behövde inte ändra på något alls".
Jag får erkänna att jag beundrar den delen till viss del, samtidigt som jag undrar över hur det kändes inuti honom vid det laget.
Det var inte långt kvar av träningstillfället så jag ändrade mitt planerade träningsupplägg för att undvika att det jag just sett och hört skulle upprepas. Att ta en diskussion med någon av dem om det som hände, där och då, hade inte varit givande för någon av oss.
Jag hade hoppats på att situationen skulle lösa sig mellan dessa två på något "magiskt" sätt, det gjorde det inte.
Spelaren och jag hade pratat om det han var med om, han visste att han hade mitt fulla förtroende, något som jag tror var viktigt för honom också att veta och som dessutom var alldeles sant. Jag hade ju förstått vartifrån hans problem kom, jag hade bara inte kommit på en bra lösning än.
Vid upprepade tillfällen så hörde jag glirningar till samma spelare från samma tränare, de var inte illa menade men de hade absolut ingen positiv effekt i något avseende alls.
Så kom vi till en av de sista träningarna inför den kommande Cupen (en av världens största fotbollsturneringar för ungdomar), medans jag körde andra övningar med en del av spelarna så satte jag den här spelaren, samt några spelare jag visste att han skulle kunna slappna av kring, på en skottövning. Givetvis ledd av tidigare nämnde tränaren ifråga.
Innan träningen så hade jag instruerat den tränaren om att han inte fick yttra ett enda negativt ord om spelarens skott. Han fick ge feedback men inte negativ sådan, han var tvungen att tänka efter så att allt lades fram så att det positiva belystes.
Jag ville visa bägge två att spelaren mycket väl kunde men hur vi tränare, med våra ordval, planterade hinder om vi inte var försiktiga.
Någon vecka senare befinner vi oss på en av matchplanerna i cupen. Stämningen är hetsig, riktigt hetsig, en av våra "givna" målskyttar har just blivit utvisad p.g.a bråk på planen.
Jag själv känner hur adrenalinet pumpar runt i kroppen samtidigt som jag försöker kontrollera spelare både på och utanför planen och dessutom dra allas fokus tillbaka till vad vi kom dit för att göra; spela fotboll.
Jag har kontroll över mina spelare, de vet precis vart mina gränser går, de kan läsa av mig så pass att de vet när de bör vara tysta och det inte är läge för tjafs. Vi har odlat den förmågan oss emellan genom flera år. När en del andra vuxna försöker göra samma sak så fungerar det bara inte, baserat på att de inte har jobbat upp det förtroendet, den formen av samspel eller ledarskap.
Matchen sätts igång igen, det är bara några få minuter kvar, minuter där mina spelare kämpar mot deras inre ilska och deras vilja att leva ut den på helt anant sätt än genom att spela fotboll.
När jag inser att det kommer att avgöras genom straffar så hinner jag på en kort sekund bestämma mig för att den av mina spelare som, trots att han inte kan spela pga skada, ändå hängt med hela cupen, ytterst mogen kille som jag gärna diskuterar taktik med, är den som ska få avgöra vilka som ska lägga straffarna och i vilken ordning de ska göra det.
Han är stolt över uppdraget och skriver en lista. Den tidigare nämnde tränaren kommer fram till mig, han har också skrivit en lista. Jag visar upp den listan som jag redan fått av spelaren, tränaren tycks förvånad och aningen besviken, listorna skiljer sig på en punkt. Spelaren med "skottet".
Vi vann matchen. Vi hade en grym målvakt i buren och grymma spelare laget igenom.
Men det jag minns mest från matchen är hur killen "som inte kan träffa mål" satte sin straff utan problem, för att han visste att han kunde, han visste att jag visste att han kunde, han hade allt att bevisa och han växte genom att göra det.