hypnosar.blogg.se

Saknar du verkligen allt det där?

Jag tänker tillbaka på min korta period som fotbollsspelare med viss saknad.

 

Jag var aldrig en lysande fotbollsspelare, långt därifrån. Men jag gillade samhörigheten jag kände. Känslan av att få tillhöra en grupp, dela en gemenskap med andra. Vi hade samma mål, vi var beroende av varandras insatser för att uppnå vårt mål och dessutom hade vi väldigt roligt -tillsammans.

En hel del skoj och bus vid så väl träningar som match. 
Allt det där, sammantaget, betydde väldigt mycket för en tonårstjej som försökte hitta sin plats i livet och utveckla sin strategi för vägen framåt mot att bli en vuxen individ.

Flertalet av de minnen som dyker upp får mig att le, det är också dessa jag minns tydligast.

 

Det finns dock andra minnen från samma fotbollslag, samma period, som inte alls känns lika tydliga och det är de minnen som inte riktigt kan ses som helt positiva.

Dessa negativa minnen känns lite svårare att få fram från minnesbanken.

Några elaka ord, känslan av otillräcklighet, de urtråkiga passningsövningarna som ändå inte gick bra för mig, känslan av att vara lat när jag inte klarade av att springa lika långt och snabbt som en del andra spelare.

Tankarna vandrar vidare till ett annat tillfälle där jag upptäcker att samma sak sker;

 

Dagen när jag födde mitt första barn, min äldsta son, han som gav mig drivkraft att kämpa mig igenom alla tuffa saker som kom i min väg under åren efter det.
Jag vet att det var en utdragen förlossning, jag vet också att det gjorde riktigt ont men jag kan inte idag föreställa mig den smärtan alls längre - den är helt borta. Däremot så minns jag så gott som alla ord som sades i rummet när han hade fötts, känslan av att ha den där lilla krabaten i mina armar trots att jag var så trött, jag har ett minne av en välmenande barnmorskas hand också i samma minnesarkiv. Allt det där positiva som den stunden gav mig, framstår som mycket tydligare än de negativa bitarna, de där jobbiga bitarna.

 Photo by rashid khreiss on Unsplash

 

Någon sa till mig en gång att det måste ju vara så för annars skulle vi ju inte föda mer än ett barn, det skulle vara naturens sätt att se till att vi förökar oss. Det är mycket troligt att det är så kan jag tänka, och i så fall så är det ju en alldeles lysande funktion för det syftet.

Om nu hjärnan skulle göra så vid fler tillfällen, att den väljer att behålla det "positiva" framför det "negativa" även vid andra tillfällen, i vilka sammanhang skulle vi då kunna dra nytta av att vara medvetna om att det fungerar så?

Skulle vi kanske kunna tjäna på, åtminstonde vid vissa tillfällen, att påminna oss om det negativa i en situation också? 

Kanske i de situationer där vi får ta ovett från någon där vi tänker att det är okej för den personen brukar ju ändå aldrig..?

Sanningen kanske är den att det kanske faktiskt har varit stunder där den personen har betett sig mindre bra men där vår minnesbild förminskat det negativa?

Kanske, kan en tanke kring detta vara bra att ha med sig vid en ofrivillig separation? En medvetenhet om att det finns en risk att vi förminskar det som varit sämre till förmån för det som varit bra?

Vad tycker Du? Kan du komma på fler exempel på just detta, där du upplevt det själv? Kanske kan du komma på fler tillfällen när det nog vore bra med en tankeställare kring det positiva/negativa minnet?

Ha en fantastisk dag, gör den till Din dag!

Sara /Hypnosar