Andas själv - först!
Jag har många gånger i mitt liv stött på människor som har brunnit för att "rädda hela världen".
Det är en fin egenskap, man vill så gärna hjälpa alla andra man möter att må bättre att man lägger enormt mycket kraft och energi på det. Jag har varit sådan själv så jag är den sista att döma.
De tycks ha en outtömlig energi för att hitta lösningar, erbjuda omtanke och omvårdnad. Ofta har de också en annan sak gemensamt; De faller ihop.
I en del fall sker det så att ingen annan märker det, i andra fall drabbas de av t.ex. utmattningssyndrom med lång återhämtningstid.
Ibland verkar de göra som de gör för att de flyr från något eget, något som de ogillar hos sig själva eller en traumatisk händelse som de vill blockera ut genom att låtsas som att det aldrig har hänt. I andra fall så kan omvärlden tyckas vara alltför hård och de vill sprida ljus i densamma.
När man ska flyga så brukar de instruera i säkerhet lagom när man har satt sig tillrätta i sätet. Det finns en instruktion där som jag tänker att vi alla borde ha med oss i bakhuvudet - ALLTID!
"Ta på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan".
Det gäller ju för så mycket fler tillfällen i livet än vid flygningar. Du kan inte lyfta någon annan om du knappt klarar av att stå själv. Det är inte egoistiskt, elakt eller fel. Det kan faktiskt vara livsavgörande. Om du vill hjälpa någon annan så bör du klara av att göra det tills du verkligen har gjort det du har avsett att göra. Om du faller halvvägs så faller ju den personen ändå, eller hur?
Du ska inte ta bort den andra personens ansvar för dens eget liv, det handlar inte om det. Det handlar med om att det är avsevärt mycket svårare att hjälpa någon med kryckor att ta sig fram om man själv också använder kryckor än om ens egna ben bär.
Du är viktig, se till att du mår bra först, sedan är världen redo att bli hjälpt av dig!
Det är en fin egenskap, man vill så gärna hjälpa alla andra man möter att må bättre att man lägger enormt mycket kraft och energi på det. Jag har varit sådan själv så jag är den sista att döma.
De tycks ha en outtömlig energi för att hitta lösningar, erbjuda omtanke och omvårdnad. Ofta har de också en annan sak gemensamt; De faller ihop.
I en del fall sker det så att ingen annan märker det, i andra fall drabbas de av t.ex. utmattningssyndrom med lång återhämtningstid.
Ibland verkar de göra som de gör för att de flyr från något eget, något som de ogillar hos sig själva eller en traumatisk händelse som de vill blockera ut genom att låtsas som att det aldrig har hänt. I andra fall så kan omvärlden tyckas vara alltför hård och de vill sprida ljus i densamma.
När man ska flyga så brukar de instruera i säkerhet lagom när man har satt sig tillrätta i sätet. Det finns en instruktion där som jag tänker att vi alla borde ha med oss i bakhuvudet - ALLTID!
"Ta på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan".
Det gäller ju för så mycket fler tillfällen i livet än vid flygningar. Du kan inte lyfta någon annan om du knappt klarar av att stå själv. Det är inte egoistiskt, elakt eller fel. Det kan faktiskt vara livsavgörande. Om du vill hjälpa någon annan så bör du klara av att göra det tills du verkligen har gjort det du har avsett att göra. Om du faller halvvägs så faller ju den personen ändå, eller hur?
Du ska inte ta bort den andra personens ansvar för dens eget liv, det handlar inte om det. Det handlar med om att det är avsevärt mycket svårare att hjälpa någon med kryckor att ta sig fram om man själv också använder kryckor än om ens egna ben bär.
Du är viktig, se till att du mår bra först, sedan är världen redo att bli hjälpt av dig!