"Hon skulle tycka att jag var galen.."
Mannen framför mig har precis förklarat för mig vilka besvär han upplever som han känner hindrar honom från att njuta av livet. Stress, ångest, oro över att något ska hända hans familj med mera har gåtts igenom.
Jag tittar på honom och frågar om hans fru vet något om det han upplever och om det är något som de har talat om hemma?
Han tittar förvånat upp på mig när han svarar; "Nej, nej jag kan inte berätta för henne. Hon skulle inte förstå, hon skulle tycka att jag var galen och säga åt mig att söka hjälp!".
Inuti mig så kastas jag tillbaka till en tid då jag själv gjorde likadant. Jag var så övertygad om att det var något som var fel på mig och att andra inte skulle förstå att jag faktiskt aldrig gav dem chansen att förstå. Tydligen så ansåg jag mig vara världsmästare i att bestämma hur andra såg världen och vad de skulle, eller inte skulle, tycka.
När jag väl var tvungen att prata om något som jag upplevde så sa jag inte bara rakt ut vad jag tyckte, jag förklarade det dessutom på 100 olika sätt samtidigt.
Det var nog ett tappert försök från min sida att säkerställa att jag blev förstådd och nådde fram men med facit på hand så var det ju också ett utmärkt sätt att visa att jag underskattade personen framför mig`s intelligens.
"Du förstår nog inte om jag inte vidareutvecklar detta och beskriver det på en miljon sätt tills vi är totalt förvirrade bägge två".
Photo by Mark Pan4ratte on Unsplash
Idag har jag en annan kunskap kring det hela, jag minns mina gamla mönster men har bytt ut dem, undan för undan mot nya mönster som som hjälper mig framåt istället för att hålla mig tillbaka.
Om en människa hade sagt samma saker till mig förr i livet som mannen framför mig berättade just nu så hade jag troligen tänkt att han hade problem i sitt äktenskap, att han kände tillräckligt med förtroende för sin fru osv.. Kanske hade jag även dömt ut henne som mindre öppen inför hennes mans problem.
Idag är första tanken att jag vill ifrågasätta honom;
"Är du säker på att hon skulle tänka så?"
"Hur kan du vara säker på det om du inte har försökt?"
Vi utgår ofta från att människor omkring oss borde "se" att något är fel, att vi mår dåligt, känner oss illa behandlade m.m många av oss kan gå ännu längre än så; Vi vet vad andra tänker om oss. Vi vet att de pratar negativt om oss när vi inte är i närheten och då vet vi vad de säger också.
Vi har nog en superkraft i sådana lägen. Jag har ett perfekt namn för den också; "Ovärdiga".
"Ovärdiga" gör så att vi kan läsa tankar, hur himla bra är inte det? Dessutom kan vi placera samma tankar i andras huvuden fast det egentligen är våra tankar kring vårt eget värde som det handlar om. "Ovärdiga" gör dessutom ofta så att vi vet vad andra människor ska säga både till och om oss, trots att de inte ens får delta i konversationen. Den konversationen utspelar sig ju i våra huvuden och är tämligen svåravlyssnad för andra.
Vad sägs om att, när du upplever något liknande nästa gång, att du ifrågasätter din tanke kring hur någon annan tänker och tycker genom att faktiskt fråga personen du tänker på hur den ser på saken?
Det värsta som kan hända är ju att du får de där "negativa" tankarna bekräftade och då kan du sen säga att du vet. Innan det sker så tror du bara att du vet. Den skillnaden kan vara rätt viktig när det kommer till människor som spelar en viktig roll i ditt liv, eller hur?
Ha en bra dag nu!
Ha en bra dag nu!
/Sara, Hypnosar